.

Det känns konstigt att vakna upp en julaftonsmorgon och det är alldeles tyst i huset. Inte ens Tildas tass ljud hörs. Daniel tog med sig Tilda över natten så att jag i lugn och ro kunde skura goöven i huset :)

Tiderna förändras och barnen växer upp. Skaffar egna hem och är inte i samma behov av mamma som tidigare. Men när ska mammas behov av dem sluta ;) Den kommer nog aldrig försvinna. Visst tycker man ibland det är skönt med tystnaden men saknaden av grabbarna är fortfarande kännbar.

I dag kommer alla grabbarna över vilket glädjer mig! Jag hoppas på en fridfull jul för oss alla. I dag vill jag lägga allt som är jobbigt åt sidan och bara glädjas över att vi alla är samlade och får rå om varandra. Julmat och klappar i all ära men det viktigaste är ändå att vi får en stund tillsammans med nära och kära.

Jag har haft mycket omkring mig sista tiden. Ofta har tanken slagit mig att det skulle bli en bra blogg men det har stannat vid en tanke. Samtidigt som jag har känt ett starkt behov av att skriva av mig, så har tiden inte riktigt räckt till. Visst det handlar om prioriteringar och mina prioriteringar har varit på allt och alla andra och jag har glömt bort mig själv lite. Jag känner att jag måste prioritera mig själv lite mera. Nu har jag kommit till insikt IGEN att jag inte kommer att orka med alla krav från arbetet, familjen, släkten om jag själv känner att jag inte mår bra.


Att skriva av mig har alltid hjälpt mig att orka mer och komma förbi sådant som känns betungande. Visst jag har alltid haft ett otroligt stöd i min syster och det kan jag känna mig lyckligt lottad för. Alla har inte någon som kan eller vill ge det stödet. Jag vet att det är många i min närhet som är i behov av min hjälp och mitt stöd men jag känner att jag måste stärka mig själv för att orka vara ett stöd för andra.

 

Under livet måste man fatta många beslut och det är inte alltid besluten är de rätta i sluttampen. När man fattar ett beslut så gör man det efter de förutsättningar som finns just då. Beslutet kan vara kännas helt rätt vid just den tidpunkten men saker kan förändras och de beslut man tagit kan i efterhand visa sig vara felaktiga. Man kan gräva ner sig, ändra sig eller lära sig.

 

Vissa beslut går inte att ändra i efterhand hur gärna man än skulle vilja. Vad gör man då?? Det finns egentligen bara två saker att göra. Man kan fastna i det och bli bitter, men bitterhet tar mycket av energin. Man kan acceptera och försöka lära sig något av det. Då kommer det ju något positivt ur även ett dåligt beslut.

 

Vissa beslut kan man ändra på i efterhand. En del gör det trots att de kan anses som svaga för att de inte står fast vid sina beslut. Jag ser det som en styrka. Andra står fast vid sitt beslut hur fel de än vet att de har. De personerna får leva med vetskapen om att de gjort fel. Man kan ju hoppas att de inte fattar så många felaktiga beslut för det måste vara en tung börda för dem att bära på.

 

Sen finns det en kategori människor och de tycker jag är den mest sorgliga av dem alla. Det är de som fattar ett beslut, står fast vid det och intalar sig själva att de gör rätt. Det dessa personer som jag tycker mest synd om för de skadar och sårar andra människor utan att själva förstå det. De lever i sin egen verklighet och har ingen susning om hur illa de gör andra människor. Själva far de inte så illa men personer i deras närhet mår desto sämre. Jag skulle inte vilja leva genom livet med sådana skygglappar fast ibland hade det varit skönt kanske??

 

 

 

Jag var på ett kundbesök där jag skulle hjälpa dem att montera upp en påbyggnad. Kunden var en äldre herre som nått pensionsåldern men jobbade fortfarande lite. Han var väldigt förundrad att en tjej kom för att montera det. När jag stod där på stegen och skruvade så sa han - Det syns att du skruvat innan. Jag är fortfarande nyfiken på vilket sätt det syntes. Undrar ifall han sagt samma sak om en man hade stått där på stegen :) Samma herre sa en annan sak vid ett senare tillfälle. Vi gick genom produktion för att komma till den avdelning där jag skulle hjälpa dem att ta fram ett lyfthjälpmedel till en monteringsplats. På vägen stannade han vid en truck och skojade lite med killen som körde. När vi fortsatte att gå sa han till mig att här gör vi inte skillnad på folk och folk. Jag brukar skoja lite med DEM när jag är här ute. MEN snälla det var ju exakt det han gjorde!!!

 

Jag skulle kunna ta hur många exempel som helst, från verkliga livet, men jag tror att ni som orkat läsa ända hit ändå fattat poängen. Har ni inte gjort det så ska ni kanske fundera lite över hur ni ser på människor runt ikring er ;)

 

För ett tag sen var jag på julmarknad i Kosta men mig hade jag mamma, hennes väninna, min storebror och Chrille. När vi stod i köket, sa min älskade mamma att hon kände en skam för att hon skämdes över att visa sig med sin son (min storebror) Jag sa åt henne att hon inte behövde skämmas för att hon kände så. Hon älskar sin som lika högt som jag älskar mina söner. Tyvärr är det ju så, att det är ju just på grund av alla fördömmande människor som min mor kände det hon kände.

 

 

När min bror fick sin första lön köpte han en röd ny fin cykel till sin lilla syster (mig) Han har mycket och många att gott göra för sina handlingar. Däremot så har han själv inte valt att bli den han blev. Åter igen spelar alkohol en stor roll i det hela. Han har nu varit nykter sedan han kom ner till Småland och jag hoppas innerligt att han äntligen kommit så långt att han gör vad han ska för att må bättre och bli en bättre människa. Jag vet att vi kan bli besvikna igen men på något sätt så blir jag inte besviken på honom som person. Droger har en otrolig kraft över den enskilda individen.

 

Det blev ett långt inlägg om tankar. Just nu är det mycket tankar som far runt i skallen på mig både privat och i arbetet så det gäller att hålla fokus på det viktiga och vad ni än må säga så är mitt mående det allra viktigaste för mår jag bra så kan jag ge stöd till dem som själva inte orkar.

 

Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men någonstans måste jag sätta punkt och det gör jag här. Har en känsla av att jag snart dyker upp igen för det känns rätt befriande att få skriva av sig lite. Klumpen i magen har krympt ihop lite ;)

 

Önskar en alla en trevlig lördagskväll / Eva-Lena

Tänk, äntligen har den blivit av. Jag har många gånger velat åkt och hälsat på men blivit nedröstad. Nu är jag stor nog att bestämma själv. Efter 21 år satte jag alltså min fot på finsk mark igen. Jag är född i Sverige men en del av mig förblir nog alltid finsk. Det var dit man som liten åkte, varje sommar, för att hälsa på släkten. Besöket vi gjorde vid mormors och morfars hus väckte många minnen. De har gått bort för många år sen men huset stod kvar.

Renoverat av de nya ägarna med nya fönster och färg, annars i sitt original skick. Jag var där med min kusin Minna som är ett år yngre än mig. Vi bubblade på om olika minnen. Hur vi sprang runt huset och tog tid. Hon vann alltid över mig med någon sekund, vilket retade gall feber på mig. Hon har en lillebror, som jag tyvärr inte fick möjlighet att träffa då han var med familjen på Rhodos. Jag minns ett sommarminne. Ni vet man säger ju att myggor dör efter att ha sugit blod. Minna och jag låg på gräset och lät en mygga sätta sig på min arm och suga blod. Till sak hör att jag får myggbett i massor varje år och det blir utslag som andra får getingstick. När vi låg där och jag pinade mig själv att låta myggan suga kom lilla Mika (Minnas lillebror) och frågade vad vi gjorde. Vi berättade för honom att vi skulle se ifall myggor verkligen dog efter att de sugit klart. Han stannade kvar och kikade. Precis när det blodsprängda myggan skulle lätta från min arm daskade han till den så att min arm blev nedblodad. Åhh, vad vi blev förgrymmade på honom. Där hade jag låtit en mygga suga mitt blod till ingen nytta ;)

Innan vi skulle åka till finland så träffade vi Lisa, en finsk dam som mamma lärt känna lite. Hon sa vojne, vojne, när vi skulle till Finland. Hon hade inte varit i finland på 10 år och sa att det enda  man gör är äter och äter och äter. Ack, vad rätt hon hade. Vi bodde hos min morbror och hans fru. Det var frukost dukat när vi klev upp och middagar med efterrätter när vi kom hem efter rundvandringarna. Vart vi än kom och hälsade på så blev det smörgåsar, bullar, tårta och kaffe. Chrille älskade Finland för han är ständigt hungrig och åt över allt, till värdarnas belåtenhet.

Vi bodde hos min morbror Timo och hans fru Marjalisa. Vilka underbara människor. Marjalisa som klev upp långt innan oss och dukade upp frukosten till oss. Hon lagade fantastisk mat och är en otroligt mjuk, go och gästvänlig själ. Tyvärr, trots att kameran gick varm, så missade jag att få henne på bild. Min morbror Timo har samma intresse som jag, fotografering. Jag hade velat byta min utrustning mot hans, alla dagar i veckan och en dag till ;)

Timo med storesyster Hilkka :)

Jag fick också tillfälle till att träffa mammas två andra bröder. Hur goa som helst :)

Pekka :) När vi var där kom också min yngsta kusin Rami över och hälsade på. Jag har inte sett honom sedan han var i ungefär 10 års åldern. Av alla jag träffade så var han den jag definitivt inte hade känt igen ifall jag mött honom på gatan.

Min morbror Veikko hälsade vi på hos i deras stuga. Ett helt underbart ställe. Trädgården var inte av denna värld och läget vid uleälv är inte heller att förkasta. Veikko var en liten spillevink och jag tror nästan att jag fått lite gener från honom ;) Eller det är vad jag hoppas. Glad, skojfrisk och ett skratt och glädje som smittade av sig på oss alla.

Han har blivit en liten stenskulptör som pensionär. Han hade gjort många saker av sten bland annat denna lilla båt.

Förutom Rami och Minna, fick jag träffa även Jaana. Jaana är ett par år äldre än mig och lekte väl mer med mina storesystrar när vi var små. Men med åren krymper ålderns skillnaden och här sitter vi, Jaana, jag och Minna som tre medelålders damer :)

Det roligaste var att Janna hade med sig sin dotter, Susanna. Eftersom Fredrik följde med så blev det extra lyckat. Nu är de/vi vänner på Facebook också och kanske kan de återuppta den kontakt de missat på grund av att man bor i olika länder.

Jag är så glad att jag gjorde denna resa, tillsammans med min yngste son, mamma och min käre Chrille. Genom livet har man faktiskt saknat sin släkt. Man läser och hör berättas om släkt träffar medans man själv knappt känner sin släkt. Visst, man känner inte varandra efter ett par dagar i Finland men man känner ändå en slags samhörighet. Det ligger nog lite i uttrycket blod är tjockare än vatten ;)

Nästa sommar förväntar jag mig besök från kusinerna i Finland. Jag lovar att de ska få uppleva samma gästfrihet som vi fick uppleva under våra dagar i Uleåborg.

Ha en underbar sommar allihopa / Eva-Lena

 

Ligger mycket ut på vägarna och kör idag. Man hinner grunna på mycket under de timmar man kör. En sak som jag funderat över och som jag konstaterat. Det var mycket lättare förr. Jag menar då kunde man på vägens beskaffenhet läsa ut vilken hastighet som gäller. Motorväg 110, Landsväg 90, utkanterna av städerna 70, mitt i stan 50. Nu kan det vara 30, 40, 50, har även sett 60, 70, 80, 90, 100, 110 och 120. Sen har vi dessa jävla fartkameror, inte för att jag är en fartdåre utan just för att man kanske inte är helt klar med vilken hastighet som gäller. Det byter ju snabbare än man kan blinka, på landsvägar svänger det mellan 70, 80 och 90. Hur många gånger har man bromsat in till 70 trots att det är 90, bara för att vara på den säkra sidan. Det är ju inte alltid hjärnan registrerat hastigheten, trots att den sett till att man sänkt farten till gällande hastighet. Ungefär som att stänga av kaffe bryggaren, man är osäker om man gjort det men kikar man så har man gjort det utan att registrera det.

Det var länge sen jag bloggade sist. Stundom har jag saknat det men tiden räcker inte riktigt till. Nää, så ska jag väl inte säga. Tiden finns om man vill, det är väl egentligen en prioritering man gör och jag har valt att inte prioritera bloggandet. Däremot har jag saknat att säga och skriva vad jag tycker. Det är ju faktiskt en slags terapi att få skriva av sig ifall man stör sig på något. Vi får se ifall jag får smak för bloggandet igen. Så, det får räcka för denna gång.

                                              Kör lugnt där ute och håll koll på skyltarna :)
                                                                 / Eva-lena

Jag backar bandet till matchen mot Örebro. Redan innan hade jag haft känsla av var felet låg men i den matchen var det så uppenbart. Vi ledde med 1-0 och det var minutrar kvar av första perioden. Vi hade spelat riktigt bra. Staxt innan periodvilan kvitterade Örebro. I SMP stod det att matchen vände när det blev 1-1. FEL, för den vände redan innan 1-1 målet kom. Spelet blev osäkert och jag sa till min mor (som var med på matchen) Nu kommer målet för taif spelarna är rädda och har börjat visualisera Örebros mål. Det blir vad man tänker. Efter periodvilan var det ett helt annat Taif som kom in på isen. Rädslan och tankarna på förlust fanns i dem alla. När det var 5 minuter kvar av matchen vände det lite, för då hade de inget att förlora och hittade då tillbaka till spelet.

Likadant var det i matchen mot Växjö, skillnaden var väl i att rädslan och osäkerheten kom efter att Växjö gjorde sitt första mål. Hur det gick i  slutet av tredje perioden kan jag inte referera för då hade jag lämnat hallen. Ja, jag gick i perioden till tredje halvlek. Det har ALDRIG hänt innan men jag bara kände att jag pallar inte se dem bli mer nerkörda än vad de redan var. Jag hatar känslan av maktlöshet. Jag vill ingripa, sätta stop, avbryta förnedringen .....men jag kan inget göra.

Troja matchen tänker jag inte ens nämna. Dessutom var jag inte på plats utan fick bara andra hand information från mina grabbar som var på plats.

Botten är nu nådd och det finns bara en väg att välja och det är upp. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. Nu finns det inget mer att vara rädda för.

Vi har blivit krossade av clownerna.

Vi (både klacken och laget) blev totalt krossade av tomtarna i går.

Vi ligger sist i serien.

Nu får vi ställa in siktet på kvalserien. Skit i hur det går i de matcher som är kvar, vi kan ändå inte bli sämre än sist. Satsa på att bygga upp laget igen igen till kvalet. Med bygga menar jag inte fler eller andra spelare eller tränare. Det handlar om att bygga självkänsla, laganda och skapa ett annat tänk.

Det där med annat tänk är så jävla klockrent. Skapa en visuell tanke som säger till killarna "nu vinner vi" innan de går ut på isen. Den tanken finns långt där inne för de lyckas plocka fram den i början men den bleknar vid minsta motgång. Den bilden måste bli starkare hos var och en av dem. Tron på sig själv och sitt lag. Jaha, det låter ju jäkla enkelt, eller hur? För hur är den känslan hos oss supportrar egentligen? Jag kan ärligt säga att mina tankar inför en match, den sista tiden, är att vi kommer att förlora.

Hur ska man gör då? Hade jag haft en lösning hade jag tagit patent på den och tjänat storkovan. Däremot finns det otroligt skickliga mentala coacher. De behöver inte vara idrottstränare eller fatta idrott överhuvud taget för det handlar inte bara om sport. Detta fenomen finns överallt och kan drabba vem som helst. Man hamnar i en negativ spiral och många gånger behöver man dyka så man slår huvudet i botten, innan man kan börja sin väg tillbaka till toppen.

Olof Röhlander har skrivit boken " Det blir alltid som man tänkt sig". En handbok för mental styrketräning. Olof är en norrlänning som sadlade om från elitspelare i bordtennis till licensierad mental tränare och certifierad coach. Han har varit verksam som mental tränare för Svenska bordtennislandslaget, Örgryte Fotboll och som ordförande i Riksförbundet för mentala tränare. Han är professionell föreläsare och utbildare och figurerar ofta i medierna när det handlar om människors mentala kapacitet. Han eller någon i hans kaliber skulle jag vilja satsa pengar på för att hjälpa grabbarna att hitta tillbaka.

Ser man sig som en vinnare, blir man en vinnare. Ser man sig som en förlorare, så kan du ge dig på att du blir en också. Taif har ruggigt bra spelare, de måste bara själv inse det ;) Sluta vara rädda och gå in för att vinna. Nu är det verkligen läge för det för vi har absolut inget att förlora längre. Förutom i kvalet, men dit är det många matcher och gott om tid att vända spelarna till vinnarskallar :)

TTT AAA III FFF.........TAIF :D

Ha en go helg / Eva-Lena

Vet inte vad jag skall sätta för rubrik för jag har ingen aning om vad jag ska skriva om.....

Jag är ensam hemma idag. Vet inte när det hände sist. Här hemma är det mer som en ungdomsgård och ibland flyr jag faktiskt fältet. Nu har jag åtminstonde erövrat tillbaka mitt sovrum. Jag sov väl hemifrån lite för ofta och vips så hade rummet mitt blivit occuperat. Nu har lugnet dock lagt sig och occupanterna har flyttat ner i källaren igen.

Hockey är det ikväll och jag borde väl vara på plats och stötta lagen men jag känner att det blir lite för många hockey fredagar. För mig är fredagarna lite heliga. Jag vill ha en lugn hemma kväll. Käka lite gott och ta en och annan pilsner. Idag blev det dock ingen höjdarmat dock. Microvärmd panpizza....ja ja, det är värre än Mc Donalds cheeseburgare men det var så skönt att slippa laga mat. Speciellt nu när jag enbart skulle äta själv. Grabbarna fick pengar till hamburgare på matchen. De åkte på hockeyn med sin pappa.

Nu ska jag följa matchen via datorn.

Ha en skön fredag / Eva-Lena

Ja, det har man ju sagt innan, typ efter varje vinstmatch. Fast denna gång känns det verkligen annorlunda för ALLA hade höjt sig ett snäpp, ingen lullade runt. Siffrorna 6-2 vittnar om det. På lördag far jag och Daniel till Leksand med supporter bussen. Gäller att komma i säng i tid på fredagen för bussen går redan 5.30 på lördags morgonen från Tingsryd. Vi kommer väl hem någongång under natten till söndagen. Jag vill se glada spelare på lördag!!

Julen närmar sig med stormsteg och som det ser ut nu så kommer den att firas hos bror min i Örebro-trakten. Kan bli skönt att slippa ståhejet hemmavid och få fira jul med barn runt ikring. Barnen är det som jag tycker gör julen speciell. Mina egna grabbar är ju så stora och har slutat tro på tomten men ändå för unga (tack och lov) för att ge mig barnbarn ;o)

Usch, känner att jag har verklig bloggtorka. Jobbet och allt runt mig tar för mycket energi. Däremot hade jag tänkt försöka blogga lite under resan till Leksand om jag bara han få fatt i ett mobilt bredband att låna.

Ha en skön kväll / Eva-Lena

Idag fick Tisell lämna sin roll som huvudtränare för TAIF, rätt eller fel får tiden utvisa, men NÅGOT var tvunget att  göras. Jag är övertygad om att Mikael Tisell har fått en plats i alla taif hjärtan, helt klart. Han var den som lyckades, ett år tidigare än han själv lovade, ta Tingsryd tillbaka till allsvenskan.

Tisse hyllas efter segern mot Sundsvall.

Tack Tisse för dina insatser i Tingsryds AIF!!

/Eva-Lena

Hade någon för ett år sen sagt att jag skulle stå där jag stå idag så hade jag bara skrattat. Nää, jag hade kanske inte skrattat för saker var inte så muntra då.

Förra onsdagen sa en av våra distriktsäljare upp sig. Han hade fått ett nytt arbete och ville gå vidare. Jag arbetar som innesäljare, senaste tiden har jag jobbat med våra exportkunder. Jag såg min chans och på torsdags morgonen stövlade in till vår VD och sa att jag var mycket intresserad av att få tjänsten som distriktsäljare. Jag lyckades sälja mig för honom och han sålde mig för vår koncernchef. På måndagen fick jag veta att jag kunde få tjänstledigt ett halvår och prova på att jobba på fältet. Tisdagen fick jag anställningsavtalet och idag skrev vi på det och på måndag börjar jag min nya tjänst. Det har gått så fort så jag kan knappast fatta att det verkligen är sant.

Jag kommer att få möta en mycket mansdominerande värld, industrin. Tampas med produktionstekniker i första hand. Jag har blivit varnad att det stundom kommer att bli tufft och att jag kanske inte alltid möts av respekt. Men jag har skin på näsan och jag har arbetat med våra produkter i 4 år vilket gör att jag vet vad jag pratar. Visst kommer jag att stöta på frågeställningar jag inte kan svara på men vi har en egen konstruktionsavdelning och det jag inte vet kan jag alltid ta reda på. Jag kommer att ge järnet för att lyckas. När halvåret är över gör vi en utvärdering och jag har, om jag vill, möjlighet att kliva tillbaka till min innesäljare tjänst. En trygghet, ja, men jag har gett mig f*n på att lyckas. Det blir alltid som man tänkt sig :)

I dag är en bra dag. En bukett med 7 röda rosor står i en vas framför mig på bordet. En ros för varje månad sedan vi satt på en buss upp till Sundsvall tillsammans med en hoper Tingsryds supportrar. Hockey gällde det då och det gör det ikväll också, borta mot Sundsvall. Vi slog dem då och vi SKA slå dem ikväll också. Nu ser det visserligen dystert ut med 2-0. Go Tingsryd!!!!

Ha en underbar lille lördag / Eva-Lena

I dag är det två månder kvar till julafton. Snart dags att plocka fram julpyntet. Rent ledighetsmässigt så är julen en skit jul och en perfekt jul. Allt utifrån betraftarens synvinkel.

Kregaren gnisslar tänder och företagaren gnuggar händer.

 

Jag brukar inte skicka mail vidare, särskilt inte mail som uppmanare en att skicka dem vidare. Jag har varken dött, blivit olycklig eller förföljts av olycka. Fast jag vet ju inte vad jag gått miste om eftersom jag inte skickar dem vidare. Däremot fick jag ett mail som jag skickade vidare. Det var seriöst och handlade om hur man upptäcker en hjärnblödning och hur man själv kan agera ifall man få hjärtinfarkt. Jag tyckte dessa var så informativa och bra kunskaper som är värt att veta. När jag någongång skickar mail vidare suddar jag alltid ut ursprunget och alla hundratals som dessa mail har skickat till. Dessutom skickar jag hemlig kopia till mina kontakter vilket innebär att man inte ser vilka andra som fått mailet. Jag vet inte riktigt varför jag gör detta men på något sätt vill jag skydda mina vänner mailadresser från att spridas.

 

Däremot så upptäckte jag att just detta mail kan missuppfattas av den som får det. Min vän Kerstin svarade på mailet. "Ja, det kan ju vara bra att veta nu när man blivit gammal" Jag skrattade, för Kerran är inte så mycket äldre än mig men sen kom jag att tänka på att det faktiskt kunde uppfattas så och jag hade skickat till flera som passerat både 60 och 70 år. F*n vad pinsamt, tar jag kontakt med dem och de inte har uppfattat det felaktigt, så tror de ju att jag menar det så, ifall jag påpekar det. Skulle de ha uppfattat det som att jag skickat det just till dem pga. deras höga ålder, så tycker de nog jag på ett väldig "ofint" sätt gjort dem påminda om detta faktum.

 

Jag har råkat ut för detta tidigare, fast på ett omvänt sett. Det var på en tidigare arbetsplats där en äldre herre skickade småfräcka mail till mig. Jag reagerade och tyckte han var en riktig snuskgubbe och jag hade väldigt svårt att möta hans blick. Detta höll på ett tag och vid ett tillfälle så nämnde jag detta för en kvinnlig kollega och hon blev förvånad för hon fick också mail av honom som hon inte gillade. Det visade sig att de flesta på företaget, av bägge könen, fick dessa mail och helt plötsligt kändes det inte lika farligt och man kunde faktiskt flina lite när mailen damp ner ;)

 

Nu ska jag lägga mig ner i soffan på värme dynan och se ifall jag kan få ryggen att värka lite mindre.

 

Ha en skön söndag / Eva-Lena

Visst hade tre poäng suttit gott men jag är mer än nöjd över att vi plockade hem två pinnar. Vi har ju inte varit direkt bortskämda med vinster. Hoppas det har släppt på riktigt nu.

Var han inte nöjd med att han occuperat halva våren i år??? Girig är han. Ni som följt min blogg genom åren vet nog vid det här laget att vintern INTE är min favorit årstid.

I år var det grillen som blev översnöad, något år var det gräsklipparen.

Kontrasten mellan höstens underbara färgen och det vinter vita är ändå rätt grann ;)

 

Första och sista bilderna har jag tagit med mobilen när jag var hem på lunchen. Bilden på äppelträden redigerade jag i photoshop och gjorde om till en vattenfärgs målning. Blev faktiskt läckert, tycker jag.

 

Jag var på min gamla blogg idag för att hitta bilden på den översnäade grädklipparen. Hittade inte bilden men fastnade lite i läsningen. Det kändes som att läsa en dagbok med bilder och jag kom på att det faktiskt är en rolig sak i att man bloggat i så många år. Visade en gammalt inlägg för Daniel och frågade om han kom ihåg? Jag tror även han tyckte det var lite rolig att läsa om något som hände för tre år sen :)

 

Ha en skön kväll och låt oss hoppas att vi vaknar till barmark!

/Eva-Lena

 

 

 

I går hade jag ett tag två dystra herrar i bilen. -Det var så nära. -Känns så syrt, precis som förlusten mot Malmö. Så jävla nära. bla bla bla. Själv var jag glad. Vi hade precis sett en bra och spännnade hockeymatch som jag inte hade velat byta mot låt säga, en två siffrig vinst mot tex. Gislaved.

Vi är i allsvenskan och där hör vi hemma men vi kan inte räkna med att alltid vinna. Måltorkan som många (inkl.jag) talar om kommer att släppa och jag hoppas det blir en riktig ketchup effekt :)

 

Herrarna i bilen lugnade ner sig efter en stund och efter ett tag sjöng Daniel glatt bak i bilen och ordningen var återställd. Leksand för resten har en väldig fördel, för de har supportrar i hela vårt avlånga land. Vart de än åker och spelar så har de en klack, Dackehallen inget undantag.

 

Leksand har alltid haft stora mängder supportrar utanför Dalarna. För si sådär 30 år sen bodde jag i Stockholm så var vi många Leksandsupportrar i klassen. Ja, jag var en av dem men sen blev jag stor och visste lite bättre. Nä ärligt, jag kan nog påstå att jag inte var så intresserad av hockey på den tiden. Däremot höll de snyggaste killarna i klassen på Leksand och då fick det bli så ;)

MALMÖ

Har ju också gäst Dackehallen sen sist jag skrev. De hade en dit rest klack. Ingen större bedrift kanske men alltid roligt när det kommer lite bortasupportrar också.

 

 

Vas fastnade på bild även då. Här efter att gjort ett av de sällsynta målen :)

 

 

Jag blev rätt imponerad av Janos, när jag var och fotograferade killarna. Då pratade jag en heldel med honom och blev mäkta överraskad att han pratade så bra svenska som han gjorde. Nu vet jag i och för sig inte hur många år han bott i Sverige men jag hade inte väntat mig det.

.....och följer Taif borta match mot Borås på Everysport, Lars Nilssons eminenta direktrapportering.

Igår skaffade jag konto på Skype. Min 77-årige mor, som numera bor hos mig för att sedemera flytta till egen lägenhet i Lessebo. Fast någon mer ineffektivt företag är Lessebo hus får man allt leta efter. Det verkar som om de inte vill få sina tomma lägenheter uthyrda. Svåra att få tag på och helt urusla på att återkomma. Nu har vi fått tag på ett gäng privata uthyrare som vi ska checka av med och se ifall det finns en ledig liten 2:a för uthyrning.

Oj, jag kom lite på avvägar Skype, var det ju och min mor. Hon hade berättat att hennes bror i Finland hade sagt att han kunde ringa med datorn. Efter lite mekande så satt min mamma och bror och hade videosamtal med varandra. Mor var mäkta imponerad och sa att det här var ju ett ypperligt sätt att umgås trots långt avstånd. Visst är det så. Där borta i finland sprang min morbrors fru iväg för att komma tillbaka med fotografier på barn och barnbarn och visa upp för oss via webb kamerna. Blixtrar och dunder, tekniska under :)

Rökfri, är jag fortfarande och 4 kg plus på en vecka. Ökar jag i samma takt vaje vecka så får jag nog byta ut garderoben :) Nä, så illa ska det väl inte bli, 5 kg till är okey men sen räcker det. Nu ska jag ta mig till Ica och handla lite godis ;)

Ha en bra kväll och kom igen Taif/Eva-Lena

En motivation som jag inte känt någon annan gång när jag sagt att jag ska sluta röka. Visst har jag alla tidigare gånger trott mig känna en motivation. Velat har jag gjort men den riktiga motivationen har nog saknats. Lite har det med en bok att göra. Boken handlar om mental styrketräning. Det handlar lite om positivt tänk, tron på sig själv osv. Jag ska ge ett exempel ur boken:

" Tänk om jag börjar darra på stråken när jag spelar. Bara det inte händer nu" Den där katastroftanken, att darra på stråken, gör att kroppen börjar förbereda sig på att detta faktiskt kommer att kunna hända. Eftersom du kan tänka det är det en framtida möjlighet. Precis som när vi balanserar på en planka och säger oss att vi inte ska ramla så förbereder sig kroppen på att just detta kan ske och det i sin tur ökar risken för att vi ska falla. Dessa negativa bilder, som är tänkta att hjälpa oss genom att förbereda oss för det värsta, uppfattas som ett möjligt senario av kropp och sinne, och musklerna börjar förbereda sig för fallet och påverkar på så vis hela händelse förloppet. När det inträffar säger vi "Jag visste det." En klassisk självuppfyllande profetia. Det blir alltid som man tänkt sig!

Citat ur "Det blir alltid som man tänkt sig" av Olof Röhlander.

Men visst är det sant?? Jag har provat flera gånger att sluta röka. Tre månader har varit en magiskt. Det är det längsta jag klarat av att vara rökfri. Motivation har jag nog haft lite innan också men inte tron på mig själv. Nu vet jag att jag kommer att fixa det!! Jag har jobbat med att motivera mig själv. Jag kan se mig själv som en rökfri person. Jag VILL, jag KAN och jag SKA. Jag tänker INTE ramla, jag ska ta mig över den där jäkla plankan :)

Jag gör det för min skull. Tidigare har jag känt mig jäkla duktig och folk har (till en början) uppmuntat mig och man har känt sig så duktig. När det sedan gått ett bra tag och människor slutat att fråga, stötta osv. så har man tappat motivationen. MEN jösses det är ju inte för att vara duktig som man slutar??

Hälsan är en annan femma. Jag har rökhosta. Jag har förnekat det för mig själv, försökt intyga mig och alla i min närhet att jag har en förkylning som aldrig riktigt vill ge sig. Bullshit!!! Jag kan inte röka direkt på morgonen. Dricker ett par koppar kaffe för att lena upp halsen. Till en början kan jag inte dra halsbloss utan att börja hosta men efter ett par koppar kaffe så funkar det.

Jag vill ta kommandot i mitt liv. Jag vill kunna sitta och äta på en restaurang i lugn och ro och inte sitta som på nålar när jag ätit upp för att få gå ut och ta ett bloss.

Jag vill inte stå och hänga på låset på macken vid 8 för att jag missat att köpa cigg.

Dessutom kommer jag att gå upp i vikt, för det gör väl alla när man slutar röka, har jag hört. På mig skulle 5 kilo sitta som en smäck ;)

Förr var min största motivation pengarna. Tänk vilka pengar man röker upp. Nu ser jag det ändå bara som en bonus. Det är inte längre den ända motivationen jag har.

Jag kan nu se mig som ickerökare och det är något jag aldrig kunnat göra innan. Det blir inte alltid som man tänkt sig MEN förutsättningarna ökar om man tror på sig själv och tänker positivt :)

Ha en fortsatt skön söndag / Eva-Lena